Att leva med minnen

Sjukdom, lidande, sorg och grubblerier kan bli en del av vardagen. Några ältar gamla minnen eller händelser. För medarbetare inom vård och omsorg är det viktigt att ha en beredskap att lyssna men även att ta emot och härbärgera det som kommer upp.  

Det förekommer att äldre har behov av att prata om livet och döden. Medarbetaren är då ofta oförberedd och vet inte riktigt hur de ska svara. Ofta kan det räcka med att bara lyssna och fråga “hur tänker du då? Vad oroar dig?” Då kommer samtalet ofta i gång av sig självt.  

Skuld och skam

Lennart som bodde på ett äldreboende hade fastnat i minnen av en händelse i ungdomen och var övertygad om att han skulle hamna i helvetet till följd av det. För min del såg jag en man framför mig som gjort det bästa av sitt liv. Han hade vänner och var allmänt omtyckt, men denna händelse gjorde allt annat i livet betydelselöst. Han gick in i en depression och bad om hjälp att bli inlagd inom psykiatrisk vård. Några dagar senare tog han sitt liv på den psykiatriska vårdavdelningen. I efterhand så insåg jag att han velat skona medarbetarna från sina mörka tankar och från att hitta honom död.

Någon som lyssnar

Det är vanligt att äldre har behov av ensamhet och tid för reflektion. Det kan vara så att den äldre ägnar sig åt att bearbeta minnen och gå tillbaka i tiden som varit. Gränserna mellan dåtid, nutid och framtid suddas ut och den äldre kan ofta känna en ökad kontakt med kosmos och världsalltet. Intresset för det materiella avtar. Samtidigt kan det komma upp tankar som behöver få uttryckas i ord. Ord som får mening först när någon som stannar upp, lyssnar och bekräftar,  

Undvika eller möta

Det finns en risk att vi undviker människor som känner sig ensamma och tappat livsgnistan. Medarbetare i vård och omsorg bör fundera över vilka rädslor de har så att så att inte undviker den som behöver tid och uppmärksamhet mest.

Den som är äldre kan känna sig mätt på livet, och då är det förhållandevis oproblematiskt att släppa taget. Synen på döden och döendet skiljer sig åt mellan olika människor. För den som blir äldre så händer att vänner går bort vilket väcker känslor. Det kan skapa en känsla av ensamhet och att det inte finns någon som riktigt kan förstå hur det känns.  

Många människor har önskningar inför sin egen begravning som kan ges i uttryck i exempelvis Vita arkivet eller Livsarkivet. Dessa är digitala tjänster där den enskilde kan ge uttryck för sina önskningar när det gäller själva begravningen. Ett annat sätt att uttrycka sina önskningar är att skriva ett testamente.   

Här finns inget rätt eller fel. Som medarbetare går det bara att bekräfta, lyssna och vara öppen för samtal.  För att vara en bra lyssnare är det en fördel att själv ha reflekterat över döden och döendet.  

Salutogent förhållningssätt  

Forskaren Aaron Antonovsky har studerat vad som gör att vissa människor förblir friska även under svåra omständigheter, salutogena faktorer. Det är det motsatta perspektivet mot den stora mängden forskning inom vård och omsorg som studerar så kallade patogena faktorer som gör att vi blir sjuka.  

Aaron kom fram till att det fanns tre faktorer som i hög grad bidrog. Det han konstaterade är att människor som känner sig delaktiga i ett sammanhang som är förståeligt och meningsfullt kan uppleva hälsa trots att de är allvarligt sjuka. Han kallade det hela KASAM – en känsla av sammanhang.  

Välbefinnande, delaktighet, respekt och en aktiv och meningsfull tillvaro i gemenskap med andra är några av de värdeord som lyfts fram i socialtjänstlagen. Kunskapen om KASAM har funnits med när lagen har skrivits och den är bra att ha med sig när vi planerar det dagliga arbetet och skapar en funktionsbevarande vardag för våra boende.  

Vad som är meningsfullt och förståeligt för oss är olika för varje individ, vi deltar i flera sammanhang och har flera olika roller under vår livstid. Vi som arbetar med vård och omsorg måste komma förbi våra egna uppfattningar om vad som är meningsfullt för den äldre så vi kan förstå vad personen själv upplever har en betydelse i vardagen.  

Psykisk ohälsa

Psykisk ohälsa, framför allt depressioner är vanligt hos äldre personer. Medarbetare måste vara lyhörda och tolka signaler, ge möjlighet att umgås med andra för att skapa en gemenskap och en känsla av sammanhang. Umgänge med andra bryter ensamhet, ger en person möjlighet att få dela med sig av minnen och känslor som kan läka både ”kropp och själ” Fysiska aktiviteter och möjlighet till utevistelse motverkar både psykisk ohälsa och kroppslig sjukdom. Succéprogrammet ”Fyraåringarna på äldreboendet” visar att sällskap är bättre än läkemedel, att livsglädjen och nyfikenheten hos barnen motverkade både depression och ensamhet, att de spontana aktiviteterna gav möjlighet till att träna både hjärna och känsloliv.

Det salutogena perspektivet i arbetet kan stärkas genom att arbeta med ÄBIC och Personcentrerad vård. Dessa båda kompletterar varandra då de tar sin utgångspunkt i de sociala respektive medicinska behoven hos den boende.

Andeväsen

Det förekommer idag TV-program där medium är behjälpliga med att rensa fastigheter från gengångare och osaliga andar.  Frågan kan komma upp på äldreboendet. Det är viktigt att ha tänkt igenom hur verksamheten ska ställa sig till andeväsen och spökerier.

En vän till mig berättade att hon och hennes dotter emellanåt ser andeväsen i olika sammanhang som de upplever som människor som gått bort och som kommer för att besöka en plats eller en person. Hon upplever också att det förekommer där hon arbetar.

På TV förekommer flera TV-program om sådant som är övernaturligt, både med bortgångna närstående som kommer för att hälsa på och säga farväl, men även med mer osaliga andar som skapar obehag för dem som bor i huset. Det förekommer att boende upplever obehag i den lägenhet de bor i och ber att få byta.

Det kan handla om en känsla av att vara övervakad, obehagliga lukter eller läten som känns störande. En chef på ett äldreboende där spökerier diskuteras kan få en svårhanterlig situation. Det föranleder givetvis kritik om chefer använder skattemedel till att anlita medier. Kommunen betalar inte för att prästen eller imamen ska komma.

Personalen verkar i alla fall ha känt sig tryggare efteråt. Det finns händelser, där medarbetare anlitat medium då de ansett att de velat stävja spökande på ett vårdboende och det finns fall som av den anledningen Lex Sarah anmälts.

Mer än var femte svensk tror att människor kan gå igen. Många har upplevelser som de inte kan förklara och tolkar som avlidnas andar eller andra väsen. Diskussionen handlar om religiös tro. Några förfasar sig över att hedendomen breder ut sig, men finns det bättre och sämre tro? Där hamnar verksamheten i en annan etisk diskussion, nämligen att medarbetare ska visa respekt för andra människors tro.

Verksamheten ska bedrivas i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet och vilket kan komma i konflikt med trosuppfattningar och religiösa upplevelser. Det måste vara en utgångspunkt vi ska förhålla oss till. Det är nog så att andlighet känns mer okomplicerat och accepterat att prata än att ha synpunkter om religioner.

Många människor är andliga i någon form, något som vi värnar extra om och som ger oss energi och ett lugn. Vandringar, att umgås med djur och njuta av vackra platser. Det gör något med oss, väcker tankar och minnen och är lustfyllt. Frågan om vi är religiösa besvaras många gånger med ett, nej, men jag tror på någonting. Det är enligt min uppfattning någon form av andlighet. Varje människa är unik och det finns förmodligen lika många olika sätt att definiera andlighet som det finns människor.

För vårdpersonal skulle det kanske vara enklare att betrakta alla former av religioner och trosuppfattningar som andliga. Vi måste alla trampa upp vår egen stig och bära vår egen ryggsäck. Alla går sin egen väg för att nå ett ökat välmående och en acceptans gällande existentiella frågor, att kunna hantera rädslor och eventuella hinder i livet.

Vårt fokus måste vara att lyssna in, inte att kommentera och ha lösningar på livets stora frågor. Vår roll i vården och omsorgen bedömer jag är att vara professionellt empatiskt och inkännande, för vem äger rätten att döma andra?

Reflektion - existentiella frågor
Undersköterska och vårdbiträde:
• Har du själv reflekterat över döden och döendet?
• Tar ni vara på det friska hos era boende?
• Vad har du för tankar kring övernaturliga upplevelser?

Chef, sjuksköterska, arbetsterapeut och fysioterapeut:
• Har ni haft någon utbildning eller handledning i att samtala om existentiella frågor?
• Hur hanteras boende dom är aktivt troende?
• Finns det tid för den som önskar samtal?  
• Hur ska verksamheten agera om någon boende eller dennes närstående tar hem ett medium eller ber om att få byta lägenhet?

Boende och närstående:
• Pratar om existentiella frågor när ni hälsar på?
• Har du en beredskap att lyssna?  
• Tar verksamheten vara på och stärka de friska hos de boende?

Erland Olsson
Medicinskt ansvarig sjuksköterska
Sofrosyne - Bättre vård varje dag